Tisdag

Måsar alltså.
När jag bodde i Karlstad var det ett gäng som byggde bo på taket mittemot. När ungarna var stora nog att trilla ner på marken (för att sedan inte kunna ta sig upp på några månader) brukade de chilla i rabatten framför mitt hus vilket betydde total livsfara för oss icke-måsar. Man fick springa lite och lirka in sig via cykelrummet. Besvärligt. En kväll gick jag och J på en romantisk promenad, eller så, iallfall verkade läget ganska lugnt tills en mås dök upp och började cirkla runt mitt huvud. Jag var helt övertalad om att han skulle bajsa på mig. "Det är en fågel, Maya", Sa Johan "Tror du att han kommer bajsa på dig med flit?" "Eh, ja?" svarade jag och det var precis vad han gjorde. Sen blev det hetsjakt. Måsen lockade på hela Kvarnbergsligan (tror att den är värst när det gäller måsar) och började jaga oss. True story! Vi sprang som tokar, gömde oss i diverse garage och bakgårdar. Nere vid järnvägen trodde vi att vi var safe etills vi nästan trampade ihjäl ett par måsbarn. Då var det bara att springa igen. Har haft lite svårt för måsar sen dess. Och nu står en på min balkong och väcker mig varje morgon.

--

Jag har ju letat lite efter det ultimata träningspasset. Det där passet som ger en blodsmak i munnen och träningsvärk i en månad. Har icke haft någon större framgång so far så ikväll testade jag boxercise. Borde vara jobbigt, tänkte jag.

Kom till gymmet i god tid. Kikade lite på damera som dansade streetdance i hopp om att L eller J skulle vara där, när någon viskar "Next week you will be in there" i mitt öra. Lite chockad vänder jag mig om och står öga mot öga med en steroid-pumpad snubbe i army oufit. Combatkänger, hela kittet. Han ser väl min förvirring och upprepar vad han sagt och blinkar menande med ena ögat. Obehag.

Sätter mig ner och väntar på att klassen ska börja, kollar in mina träningskamrater. Några halv-chubby killar, några hel-chubby tjejer och några snubbar som ser ut som de varit med ett tag. Den sortens kille som släpar runt på en boxningssäck bara för att. Iallafall, ett, tu, tre dyker armykillen upp. Jag anar oråd och visst är det han som ska leda klassen! Fuck, tänker jag, jag kommer att dö.

Som om det inte räckte med att killen är en steroidsnubbe i armyoutfit visar det sig att han är skotte vilket betyder att jag inte fattar ett skit av vad han säger. Han kollar på mig och ser ut att tänka "Här har vi en klen tjej (mind you, jag är inte minsta tjejen i stan men jämfört med resten av klassen såg jag ganska klen ut), hon kommer inte överleva en kvart" Jag tittade tillbaka, ville stoppa in en baksnus, blotta en söndertatuerad arm och spänna mina biceps. Men eftersom jag inte snusar baksnus, har extremt otatuerade armar och iofs ganska saftiga biceps men inte tillräckligt saftiga för att impa på den här snubben, fick jag ge 110% (hatar det uttrycket). Och fyfan vad jag ägde! Runt om mig föll folk som furor och snackade om att vilja spy medan jag ville skrika "Is this all you got? HUH??" och lyfta upp armyfreaket i luften och bolla lite med honom. Det gjorde jag inte. Men inte fan dog jag. Hulken har en okänd dotter och det är jag! Nejmen det är skojigt att vara vansinnigt tävlingsinriktad och ha en extrem adrenalinrush.