Pea "Strängen" Bärjed 22 år

Linnea fyllde år. Och det firade vi så klart. ut på stan bar det med Morbror, J och T. Och Way Fun. Sjukt bra namn. Och visst var det way fun. Bra stad. Bra snubbar. Bra liv.

3 månaders dagen firades med total utklassning i MIG och p4 radiosporten. Hockey var ju något jag inte alls var särskilt förtjust i när jag bodde i Sverige, men så här, med några månaders distans, måste jag säga att det kändes ganska viktigt att följa skiten. Märklig form av hemlängtan, antar jag. En annan sak jag jag sällan uppskattade i Sverige var att höra Håkan Hellström på radio. Man slutar aldrig förvånas.

Imorgon ska det dubbelpassas på gymmet, ska bli spännande att se huruvida jag överlever och om jag kommer kunna genomföra påskfrukost/äggjakt/familjedol på söndag. Det är ett hårt liv.

Låt den rätte komma in visas på Dukes of york också, det är lite roligt. Givetvis supportar vi våra rötter och tar oss en kik.

Det kom ett gäng Lofötter också. Kändes skönt att ha lite familj runt sig, så skönt att jag gick med på att åka bergochdal-bana. Jag åker inte bergochdalbana. Icke. Speciellt inte om skiten ligger vid havet. Men, men det gick bra. Ingen dog och nu kan jag checka av det fårn min "saker att göra innan jag dör" - lista. Finns dock folk som hävdar att bergochdalbanan på Birghton Pier inte räknas, att den är för lite. Bullshit, tycker jag. Den har en loop. Den ligger vid havet. Den räknas.

Svordommar är ju ganska intressant också. Både jag och L har upptäckt att vårt ordförråd när det gäller svordommar har blivit sjukt mycket grövre. Varken hon eller jag har aldrig varit den sortens tjej som dragit säg för att svära men nu har det kommit till en helt ny nivå. "Jävlaskithorafan" är en ramsa som brukas ganska ofta. Kanske kan det bero på att vi inte svär på engelska, att vi måste kompencera. Who knows.