Manliga män

Det var ju det här med manliga män. Jag har alltid tyckt att dom är ganska roliga. Speciellt dom som man stöter på när man jobbar. Män som tycker att dom är för manliga för att köpa konstglas och använder frugan som ursäkt eller män som tycker att böcker är ganska gay och måste bevisa sin manlighet genom att dänga boken i disken och slänga ur sig en nonchalant ursäkt om varför dom köper just den boken. Helt ok, jag tycker verkligen att de är roliga. Sen finns det ju "manliga" män på krogen. Alltså va d fan? Män som antagligen dateade cheerleaders när de var 18 och kapten för whatever skolsportlag som var coolt i deras land på deras tid och som tycker att de, 30 år senare, fortfarande är jävligt fräscha och tror att en 20någontingtjej ska tycka att det är skitkul att de stöter på henne? ÄRLIGT JÄVLA TALAT? Det är precis lika patetiskt som kvinnor som var poppis på 80 - talet och av den anledningen vägrar klippa sig och ersätta virvelluggen med en lite mer klädsam och uppdaterad frilla.

Grekland

Jag la inte mina pengar på en ipod. jag la dom på en,antagligen alldeles för dyr, resa till Grekland. Jag har alltid velat åka till Grekland menn pga av min far hamnar jag alltid på lite mer obskyra ställen när jag semestrar. Ganska länge var min dröm att få åka på en fullfjädrad charter. men Grekland alltså? Jag ska fiska krabbor. Kanske bläckfisk? Men nu kan jag ju med lätthet ta tillbaka mina stora ord om att aldrig bli fattig. Jag kommer definitivt bli fattig. Jag kanske ska byta inriktning på den här bloggen och göra den till en shopstop blogg. Jag får helt enkelt hålla mig borta från stan tills typ en vecka innan jag åker. IIIHH

ipoden

Nu är macen igång på riktigt! Underbara, underbara dator. Tydligen så har jag fått lön av någon också, Gud vet vem. En ganska blygsam summa dock men den räcker allt till en ny ipod. Jag kommer aldrig bli fattig. Jag går runt och väntar på att mina pengar ska ta slut hela tiden men det gör dom aldrig! Kanske är det någon som vill att jag ska spendera halfterm lovet utomlands. Eller i ett varmare utland än england. Antagligen. Vart är det varmt i slutet av maj? Olle?

ibooken

Jag gillar ju prylar. Absolut. Dock hade jag aldrig trott att jag kunde hysa sa mycket karlek for en pryl som jag gor for min nya, fina dator. "OH JO-OY" utrbrast jag nar jag mecklat upp det stora paket fran Sverige. F tittade in i mitt rum dar jag satt med alla kidsen och sa "Well, Maya's got a new baby" Well, det hade hon val ratt i. Att signa for paket nar man star med en bebis pa axeln ar foresten valdigt svart. Men Oj, oj, oj vad mycket roligare livet blev nu! Den som myntade uttrycket "man kan inte kopa sig lycka" (eller vad det nu ar man sager) var antagligen fattig som en kyrkratta och bitter! Och min fina, fina jacka kom ocksa. Det var en lyckans dag idag! Och massa brev. Jag gillar mina foraldrar, dom ar bra pa att skicka saker. Tack! <3 Jag gillar att fa brev.

Slemlor

Jag bakar semlor. Sjukt.
Alltsa, det kanske finns dom som tankte att "den dar Maya, hon ar ju en riktig vilde. Hon kommer ju att festa sig sonder och samman dar nere i Brighton". Jag visste ju att det inte skulle bli sa. Jag sag den har lilla trippen som en social break, ungefar. Nar man ar sa osocial som jag ar ar det ganska skont med sociala breaker ibland. Fast jag trodde val kanske inte att jag skulle ga fran ansvarlos skitunge till hemmafru. Markligt hur livet kan bli ibland?

Som jag har sagt forut sa finns det ju en del utrymme att tanka pa nar man har mycket tid for sina hander (kan man ens saga sa?). Nagot som kan vara vart att tanka pa nar man ar 21 och ganska planlos ar ju vad man kan tankas vilja gora med sitt liv. Min vistelse har, so far, har borjat resultera i saker jag INTE kan tankas gora med mitt liv. T ex:

Utbilda mig till kock. Aven om matlagning inte kanns fullt sa ogenomforbart som det gjorde innan jag kom hit skulle jag aldrig kunna tanka mig att jobba som kock (kokerska? haha, kokerska. Vad gor man da, bara kokar saker?). Jag skulle definitivt bli alkoholist eller kokainmissbrukare redan under kockutbildningen.

Bli en bagare. Det ar ju bara olust. Varfor vill man bli en bagare?

Flerbarnsmamma. Fyfan for att ha manga barn.

Dagisfroken. Fyfan for barn.

Sen finns det ju saker som jag skulle kunna tanka mig att bli ocksa:

Rik.

Engelsk barnprogramsmanniska. Kanske for att dom verkar sa sjukt speedade och konstiga. Eller for att de spelar mycket battre musik i engelska barnprogram. Senaste jag horde var t ex The Hives. Helt ok.

Skumt det ar med livet egentligen. Har gar jag runt och ar javligt nojd med att jobba som jag gor och tjana som jag gor. Sen, helt plotsligt, ska jag barnvakta kids at nagon hot shot DJ och provjobba pa hornet. Skumt. Fast puben verkar verkligen sjukt nice. Skulle nog vara roligt att kora nagra timmar dar.

Pepparkakahouse

I England kan man gora konstiga grejer, t ex bygga ett pepparkakahus mitt i februari. Jag och M skulle bygga ihop skiten, peppen var hog, socker smalte och ett, tu, tre hade ungen brant sig. Inte helt otippat. Det skreks. Det grats. I sakert 15 min. Det var intressant. Sen fick jag bygga ihop det sjalv. Eftersom jag inte har gjort ett pepparkakshus pa kanske 10 ar hade jag glomt hur tricky det var. Hur ska jag lyckas bygga ett riktigt hus om jag inte ens star pall for ett pepparkakshus kan man ju fraga sig? Ingenaning faktiskt men jag maste ju saga att jag foredrar spikar framfor smalt javla skit socker. Huset blev fint iallafall. Ser lite ut som nagot Willy Wonka kunde ha krierat pa ecstasy.

Annars ska man egentligen inte lata mig spela spel med barn, jag ar alldeles for competitive. Vi spelade make n' brake forut och jag vann med hastlangder. Det gillar vi.

Hamburgare!

Dags for ett nytt moment. Linnea ska borja gastblogga pa lordagar for att recencera hambugare.Der har blivit nagot av en tradition att ata hamburgare pa lordagar, pga att Linnea gillar hamburgare och for att jag livnar mig pa vegetarisk kost och haller pa att do.

Jaha, sa da va det dags da. Odets minut for Linnea, det ska bli svart pa vitt. Vilken ar den godaste hamburgaren i Brighton? Kanske kan det vara dagens skrovmal som intogs pa Hove Park Cafe. Dar satt vi hungriga och forvantandsfulla efter 4 timmars hart vandrande i Brightons urskog. Vi serverades efter lang vantetid tva saftiga burgare i focacciabrod med pommes och klen sallad. Ingenting serverades pa burgaren, men vad gjorde det nar kottsaften som rann ut fungerade bade som dressing till salladen och diverse saser som bla. ketchup och majonas. Inget for den klenmagade, skamt och sido. Nej, denna burgare var nagot i sarklass, den kommer hogt pa listan over forstaklass burgare och kommer kanske att slass i toppstriden over de basta hamburgarna i Brighton.
Betyg: 7,5/10.

Sadar. Da var det gjort.
Annars har det alltsa promenerats idag. 6 timmar lite drygt. Mitt patankta kopstopp gick lite at helvete men ska tas itu med efter B har varit har.
Min ipod har visst blivit left behind ocksa. Kanns lite olustigt. Inte sa mycket for att jag maste kopa en ny utan for att jag tycker lite synd om den. Vem kommer den att hamna hos? Kommer den bli val omhandertaget? Kanner den sig overgiven? Jag driver inte, jag ar sa har. Jag tycker synd om kantstotta matvaror som ingen vill kopa ocksa. Det ar svart att vara jag. Men den far det sakert bra. Vi har haft manga fina dagar ihop, min ipod och jag.
Men annars har det varit en sjukt fin dag! Massa sol, massa blommor, massa var! Vi hittade saltlakrits ocksa. Sjukt vart. Sjukt sot kille som jobbade i godisaffaren ocksa.

Hans och Greta ar en tysk berattelse.
Men da kan man fraga sig vad som egentligen ar storst av enorm och gigantisk?

Pa havet ska man halla sams!

Skottland

Pa lordagen den 14 feb aka Allahjartansdag skubbade jag ner for Preston drove. Klockan kan ha varit kanske 10 min over 4 pa morgonen och jag kande mig lite stressad, dar av skubbandet. Vi kan val saga att jag hade lite resfeber. Jag ogillar verkligen att flyga fran nya flygplatser, i mitt huvud blir de alltid gigantiska, har 5 olika avgangshallar och alla pratar t ex spanska. Sen kan det ju vara trixigt att ta sig till flygplatsen ocksa. Man kan sta pa fel sida av vagen, man kan sta pa fel stalle, det ar helt enkelt mycket som kan ga fel! Att det stod en valdigt gron man som sag ut som att han jobbade pa en flygplats och vantade vid busshallsplatsen lugnade mig lite. Nar ytterligare en man som sag.. ganska feminin ut med en kabinvaska dok upp var jag nastan saker pa att jag hade hamnat ratt. Nagot senare kom 3 youths vinglande mitt i vagen "Why are people waiting for the bus?" fylleskranade damen i sallskapet. "uhm Gatwick" mumlade en av herrerna. Sen dok bussen upp och hette 747. Jag kande mig, for stunden, lugn. Pa bussen satt otalet young lovers med destination Romantisk Weekend, men kande jag mig ensam? Skulle jag hellre velat hoppat pa flyget till Paris med the love of my life? NEJ! Jag kande mig fullkomligt happy med att vara pa vag till Glasgow och Helena! Resten av resan gick ocksa bra. Jag tappade inte bort mig en enda gang och kom pa mig sjalv att fingra pa bikinis och dra i sommarklanningar i tunn bomull (en ovana som holl i sig hela skottlandsvistelsen) i taxfreen. Sommar alltsa. Det hade varit det! Glasgow ar en valdigt fin stad. Det finns mycke fina hus. Folket ser ungefar ut som Ringo Starr eller Jimmy Nail ( ar han skotte?). Jimmy Nail ar en fin man. Och hur bra ar inte "Still Crazy" egentligen? Hur fint ar det inte i slutscenen nar dom spelar "the flame still bruns"? GILLA. Nu tappade jag sparet. Men det gor ingenting. Skottland var bra iallafall. Det kandes skont att komma tillbaka till Brighton. M borjar jobba nasta vecka vilket kommer gora mitt hittills ganska glidiga liv sjukt mycket jobbigare men det ar stotar man far ta! Kanske att det slutar med att kidsen, istallet for kakorna, som hamnar i ungen efter ett kakbak. Kanske att jag ar haxan i Hans och Greta (ar den histoiren fran tyskland fran borjan? Den kanns tysk) vem vet. Annars har jag kallspratat lite med resten av tjanstefolket idag. Mest med en kvinna fran Ungern som stadar deras hus. Jag hatar att kallprata med folk. Speciellt folk jag inte kanner och som lurar in en pa minerade samtalsamnen i. I ena stunden star man och kallpratar om hur det ar att jobba som au pair och i andra har man trampat i klaveret pa ett eller annat satt. Formodligen sa visar det sig att den stackars ungerska staderskan ar landsflykting och att hennes man och 8 barn lever i husarrest och att det inte finns en chans i helvetet att hon kommer fa se dem igen sa har ar hon; arbetandes for snobbiga engelsman med en snobbig au pair! Nu var det ju inte riktigt sa men det kunde ha varit. Och vad hade jag sagt da? Bjudit pa en kopp te och lite brownies? Att kallprata ar ett javla otyg. Den andra stadaren ar mycket lattare att umgas med. Han ar en, ev homosexuell, man fran Italien som sager mycket lite. Var konversation idag gick ut pa att han gillade Kings of Leon och jag holl med. Sen dammsog han och jag fortsatte att stryka Armanitrojor. Sa ska det ga till!

Ode to ABBA

Eller inte. Men jag har en hel del att tacka just ABBA for. De har onekligen gjort mina mornar mycket lattare. Fragan ar vad jag ska gora nar ungen trottnar pa ABBA? Maste jag borja lyssna pa Hannah Montana da? Bli som Linnea och faktiskt tycka att soundtracket till High school musical ar bra? Eller kora javligt hart pa Twist and Shout. Den ar ocksa popular.

Annars har jag dolat lasagne idag. Sen vi kom hit har det snackats en del om Gordon Ramsey och huruvida han gar pa kokain (aven under inspelningarna) och jag maste ju saga att jag forstar honom. Om jag hade varit en kock skulle jag vara alkoholist allra minst. Efter den har kvallen skulle jag nog kunna havda att jag hatar att laga mat. Faktiskt. Men jag gor det iallafall!

Pa lordag ska jag aka till Glasgow. Till Helena. Det ska bli fint. Minst sagt. Och Bill kommer hit om inte alls sa lange. Vi ska aka ut pa landet och jaga raev.

Regn!

Regn är inget man ska tulla med. Det är hemskt. Fruktansvärt! Kan få den störste optimisten att vilja ta sitt liv! Minst! Jag har antagligen aldrig varit så här blöt i hela mitt liv.(Förutom den där gången jag och Emmelie röjde i en vattenspridare på väg hem från en eller annan utomhusfest) Mina skor har släppt in ungefär lika mycket vatten som Titanic. Det är olust. Inte ens en extrem shoppingrunda kunda ändra på det. Men det här är antagligen första gången jag kommit hem med 3 par skor plus massa annat krafs. Efter Glasgow ska jag nog inte gå in till stan på kanske en månad? Eftersom jag och Linnea har festat så jävla hårt (eh?) sen vi kom hit sas det att vi skulle ha en vit månad också. Jag har en känsla av att det inte kommer bli särskilt svårt att genomföra.
Jag vet inte om pappa var särskilt impad av Brighton. Jag är inte så rolig när det regnar. Plus att datorn ska åka tillbaka tilll sverige igen vilket gjorde livet ännu mera olustigt. Fy fan.

Igår var en väldigt trevlig lördag. Det promenerades på fälten (som ärligt talat är ett jävla skämt, skulle snarare kalla det hagar) i solen och åt luch på The Bird cage. Humöret var på topp! Men vad händer? Jo, på något mystiskt sätt lyckas jag bränna mig i käften på ett sätt jag aldrig har bränt mig förr. Halva munnen vittrade bort på bara några sekunder. Och det gör ont! Så inåthelvete ont!Det går knappt att äta utan att grina illa. Och mina knän håller på att trilla av. Och jag har fastnat i stickningen och min stickakut är i Cambridge. Det är förjävligt.

Men Lin lyckades namnge det band jag har grubblat på sen nyår, vilket alltid är skönt. Jag har visserligen inte hitta just den låten, låten som aldrig lyckades fastna helt på blandbanden men iallafall förgylde en sommar när Mula härjade fritt i etern och Bo Landin gick på bäverjakt. Det är möjligt att den här låten hypades några år senare men vad spelar det för roll? Nostalgi som nostalgi.
Och idag kommer min Papi hit. Han är en rolig man som, som sig bör för en man vid 55+, är ute och interrailar. Det ska jag också göra när jag blir äldre. Skita i allt vad finanskriser heter, hoppa på tåget och kolla arkitektur och väderkvarnar. Jag gillar min far.

Jag kommer inte heeem igen så låt oss taaa farväl i både hjärta och själ (bababadiidadaaa..) Au pair "pappan" slutade sin arbetslöshet idag så min tid här är lite mer säkrad nu. Ska bli sjukt fint med vår och försommar här. Eller så är dom missnöjda med mig och väljer att investera i någon barngalen brud istället? Lär ska finnas gott om sådana har jag hört. Fast eftersom jag är så jävla bra på att få Max att sluta gråta (att jag skulle kunna hantera månadsgamla bebisar trodde man minsann inte) så står jag nog hyftsat högt i kurs.

En del sorters drömmar kan verkligen dra åt helvete. Den sortens dröm när man vaknar och bara är sjukt olycklig, svartsjuk och heartbroken. Den sortens dröm fyller verkligen ingen funktion. Det är ohumant! Jag ville bara säga det.

Gårdagen fortsatte i snökaosets tecken. Skolorna var stängda vilket resluterade i ett bygge av kanske världens fulaste snögubbe.



Jag kom även på att jag kan vara väldigt lik en apa. Eller minsta kiddot i Malcom in the middle(?). Linnea sa att han var halvsvensk eller något så vi kanske är släkt. Det vore intressant. Då kanske jag kunde snika mig en väg till Steven Hyde (i 70s show) eftersom hans brolla är med i Malcom in the middle. Vore.



Idag har jag varit sjukt tantig och pretantiös. Jag älskar att vara pretantiös. Jag har suttit och målat akvareller föreställandes tulpaner i en vas och lyssnat på opera! How's that for a slice of fried gold? HUH?? Sen tog jag sällis med Filippa till en jävligt indie garnaffär och styrde tröj-dol. Så nu ska jag sticka en tröja. Det är verkligen roligt att vara jag.

Kvällens löprunda bekräftade även det jag misstänkt i åratal; jag borde ha blivit idrottsman. Långdistanslöpning hade passat mig utmärkt (eller bodybuilding). Förjävligt att inte ha föräldrar som pressar en från barnsben.

Jag ser det snöar (Ja se, det snöar?)

(Hemma på min gata i stan där jag bor där..)

Iallfall snöar det. Plenty. Ungefär den perfekta snön. Den där snön folk skriver sånger om och romantiserar i disney filmer och alltid vill ska infinna sig på julafton. I Brighton går folk bananas över den snön. Senast det snöade så här var tydligen för 6 år sen. Så idag är alla skolor stängda (för att lärarna inte tar sig dit, jävla sopor) Gatorna är igensnöade och alla är ute och leker. Det är ganska fint egentligen.


S

En månad!

Så var första månaden avverkad då. Jag längtar hem som fan idag, känner mig helt ensam och lost. Det beror antagligen på att fredagen blev hyfsat hård. Man ska inte dricka på fastande mage! Har inte hittat något uteställe än som känns riktigt rätt. Eller jo, vi satt ett tag på en trevlig pub med snygga människor i fredags. Antagligen det som är problemet - Jag försöker förneka det här med att jag har kommit in i pubåldern och fortsätter att gå på klubbar fast jag inte alls tycker att det är kul. Idioti!

Men iallafall, en månad i england alltså. Egentligen går det väl ganska bra. När jag inte ligger på minusendorfiner trivs jag ju.
Jag har:
Börjar laga mat (och tycker faktiskt att det är ganska kul. Sjukt det)
Insett att jag tycker att hushållsysslor är ganska kul (Sjukt det med)
Jag hatar inte barnen (oftast)
Max har charmat mig! Den lille jäveln. Jag tycker t o m att det är ganska roligt att hålla i honom. Jag trodde verkligen att jag inte hade det i mig. Mitt barnahat och totala oförmåga att laga mat var två egenskaper som jag verkligen gillade med mig själv. Vad ska jag nu ta mig till.
Jag har fortfarande lite problem med trafiken. Jag hade problem med trafiken i Sverige också i of. Men jag jobbar på det!
Engelskan artar sig. Ge mig en månad till och jag kommer prata brittiska som fan! När jag kommer hem ska jag vara skitdryg och prata svengelska och glömma svenska ord hela tiden. Det kommer bli kul!(typ "åh, vad heter det på svenska.. hm. breakfast justeja! Frukost!..")

Senaste budet på min vistelse här var Mars. Sen får vi väl se. Med tanke på att jag inte skulle jobba alls när jag kom hit är det väl ett framsteg. Jag kanske aldrig kommer hem igen. Olle ska plocka vindruvor i frankrike i höst. Det kanske är nice? Jag saknar Olle. Verkligen. Honom har jag inte träffat på evigheter. Jag saknar Emma och Jerker med. Jag vill äta frukost med er. Och jag saknar David. Plenty. Jag vill att han ska komma hit och kolla spaced eller peep show eller whatever nästan varje helg. Ja se söndagar. Vad de kan göra med en.

Alltså, jag måste göra något åt mig själv. Det här med här och nu. Jag är värdelös på att här och nua. Så fort jag gör någonting som inte är hemma och vardag måste jag ha saker att se fram emot, annars känns det som att tiden inte kommer att gå. Och är jag hemma och vardag måste jag lyssna på musik nonstop. Vad är dealen med det liksom? Vore ju trevligt om jag kunde vara nöjd och trivas med det jag pysslar med just nu? Eller, alltså, jag är ju nöjd och trivs men det vore skönt om jag inte var tvungen att dela upp tiden i olika events eller planera in krabbfiske i Grekland eller bara se fram emot sommaren för att inte få krupp.