Söndag

En gång i tiden var jag 13 år och ute på tågluff. Vill man tro att jag var en jävligt frän 13åring kan man få tänka att jag tågluffade själv, vill man veta hur det egentligen låg till så var min mamma med. Vi var iallafall på väg hem. Jag var trött, smutsig och mina fötter var ganska äckliga. Min mamma satt och läste högt ur en eller annan sagan om ringen - bok när Han steg på. Vi var någonstans i Danmark och han var det vackraste jag någonsin sett. Brunt, halvlångt hår, isblå ögon (så ljusa att de nästan var genomskinliga) hade vinröd piké, becha chinos och, vad vi kan kalla, skteskor. Han och hans kamrat tyckte att de skulle sitta mitt emot oss så jag fick generat dra ner mina stinkande fötter från sätet. Jag noterade att han hade en pokémon i plånboken, han noterade att jag lyssnade på Pink floyd. Han kollade på kassetten (ja, kassett som i kassettband - riktiga grejer det, tittade på mig och sa "The Wall". Jag mumlade något charmigt. Så här efter 8 år kan jag inte påstå att jag kommit över honom. Tillochmed min mamma nämner honom ibland.